Ensamt men skönt

Sitter här i min ensamhet och njuter av den samtidigt som jag lyssnar på Bridge over troubled water med Simon & Garfunkel, så bra så bra. Det brukar jag faktiskt inte göra, trivas alltså. Det är något av det värsta jag vet att vara ensam. Jag har inte vant mig än och det har gått 8 månader nu, igår var det 8 månader tror jag.. Jag kan trivas av att veta att jag står på egna ben, eller att det är meningen att jag ska göra det. Men jag tror dock att det är vanan av att ha någon som svider lite.. att alltid ha någon nära. Men så igår pratade jag med en klok vän, och han fick mig att tänka om. Han tycker att det är lika bra att vänja sig nu vid att kunna vara ensam och må bra av det, inte söka efter något som jag nödvändigtvis inte behöver nu. Det kan också ligga något i det du sa om Emelie, att nu när hon flyttat känns det väldigt ensamt. Emelie är den första jag ringer, smsar, går in till eller tänker på när jag känner mig lite ensam.. Men jag ska lära mig att inte tro att jag behöver någon speciell för att må bättre. Och citerat från gårdagens samtal: "om du känner dig ensam kommer du till slut bli en efterhängsen jävel som alltid måste göra något. Det vill du inte bli. Och när du väl finner det du söker kommer det som en bonus istället, då mår du så mycket bättre." Jag ska inte ha ångest över något som inte ens existerar nu! Tack T, för att du fick mig på rätt tankar.

http://www.youtube.com/watch?v=Q13xN29rRsk&feature=related